Om Magasinet Paragrafs förmenta omsorg om fakta

Jag har fått några frågor om en publicering där jag och ett antal andra skribenter omnämns i Magasinet Paragraf.

Först något om sajten där texten publicerats.

Paragraf drivs av Dick Sundevall, tidigare framträdande profil inom det maoistiska Sveriges Kommunistiska Parti, tidigare Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML, som bildades 1967 som en pro-kinesisk utbrytning ur VPK. Magasinet Paragraf har en programförklaring där man redogör för sin syn på hur bevakning av juridiska frågor ska ske. Paragraf intervjuar inte talespersoner för polisen, som man avfärdar som ”operettpoliser”. Däremot har man bland sina skribenter en person som sitter på anstalt dömd till livstid – vilket man berömmer sig för som ”provocerande”.

Det handlar om Ricard Nilsson som 1999 dömdes för morden på tre män – en 32-årig man som han stämt träff med under förevändning om att han ville köpa en bil, och säljarens 65-årige far och dennes 65-årige vän som båda satt med i bilen. Han hade aldrig mött offren tidigare. Alla tre sköts i huvudet från nära håll.

Inte ett ord i Magasinet Paragrafs programförklaring om offren för det brott som är själva skälet till att den dömde kan påstås vara ett så djärvt val av skribent.

Samma principiella inställning präglade Dick Sundevalls förra tidningsprojekt, pappersmagasinet ”Skurk” som lanserades 2011. Som framgår av namnet, lyfte ”Skurk” fram brottslingar i intervjuer. Däremot beklagade Sundevall: ”De senaste femton åren har polis och åklagare flyttat fram sina positioner väldigt mycket”.

Det rör sig alltså om en verksamhet på yttersta vänsterkanten, som gör enskilda brottslingar till sanningsvittnen samtidigt som man avfärdar officiella uttalanden från poliser. 

Aftonbladet från 2012, då Nilsson, numera skribent i Magasinet Paragraf, började blogga från anstalten (18/6 2012).

Jag vill ändå skriva några ord om detta, eftersom några läsare har frågat och framför allt eftersom frågan är viktig. Jag har skrivit om denna och relaterade frågor åtminstone de senaste femton åren.

Först: När Sverige införde ID-kontrollerna och kraftigt begränsade möjligheten för asylsökande att ta sig in i landet i samband med migrationsvågen, innebar det ett medgivande av en grundläggande princip: Invandringen måste anpassas till vad Sverige klarar av – något som formulerats i sociala, polisiära och ekonomiska termer.

Man kan för all del ifrågasätta tanken att ett lands invandringsmottagande ska styras av kapaciteten att ta emot och integrera invandrare, och att migrationen inte får begränsas av ekonomiska eller sociala hänsyn. Men då ska man också vara medveten om att man befinner sig en bra bit från debattens mittfåra.

Till dessa ekonomiska och sociala hänsyn hör naturligtvis också brottsligheten, något som jag har skrivit ett stort antal artiklar om.

I Magasinet Paragraf beskylls jag av skribenten Thord Eriksson för att bygga resonemang på “ohämmade spekulationer”. I själva verket har jag belagt det jag skrivit med en lång rad studier och rapporter inte bara från svenska utan också tyska myndigheter. Men dessa baseras bland annat på offentlig information från poliser – alltså källor som Magasinet Paragraf principiellt avfärdar.

Det gäller exempelvis frågan om övergrepp i grupp i offentligheten, något som svensk polis har utrett i rapporten Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder (NOA, 2016) – vilket är en omfattande genomgång av anmälda fall. Där konstaterar man:

”De misstänkta i brott som utförts av en större grupp gärningsmän, på offentlig plats, var främst personer med utländskt medborgarskap. Vid brotten som anmälts i simhallar har de misstänkta gärningsmännen främst varit asylsökande pojkar … I 80 procent av anmälningarna från badhus var gärningsmännen av uppgiven eller fastställd utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och i anmälningarna framgick det att de tillhörde grupper av asylsökande pojkar. Majoriteten av anmälningar har skett i grupp och i ett flertal fall har tre eller flera gärningsmän agerat i samverkan.”

Dessutom har jag omfattande kontakter med verksamma poliser, som alla bekräftar den bild av problemet som framgår av rapporten.

Magasinet Paragraf hävdar också att det skulle varit en ”önskepresent” bland annat för mig att brottsligheten har ökat i Tyskland. Man påstår alltså skamlöst att jag önskat mig fler mord, våldtäkter och sexuella övergrepp. Det vore psykopati. Och detta alltså från en publikation som stoltserar med att man publicerar en man som är dömd för mord på tre människor. En sådan tidskrift kommer jag inte att nedlåta mig att gå i polemik med.

Däremot uppmanar jag läsare som undrar, ni är några som frågat på Twitter, att läsa mitt arbete om migrationen och brottsligheten, och ta del av de källor som jag baserat mitt skrivande på. Alla finns angivna i mina artiklar.

Ensamkommandes lidande stort ansvar för samhället (Dagens samhälle)

A tale of two New Years Eves (Weekly Standard)

Vad är kvinnors frihet värd? (Kvartal)

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln? (Dagens samhälle)

Europe’s Refugee Culture Clash (Project Syndicate)

It's only fair to share...
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

2 thoughts on “Om Magasinet Paragrafs förmenta omsorg om fakta

  1. Äntligen en duktig och insatt skribent som går i svaromål mot Magasinet Paragraf. Dick Sundevalls stora journalistpris ger jag inte mycket för….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *