Skriver i GP i dag om att offentliga institutioner och miljöer alltmer kommit att förlita sig på etniska grindvakter för att stoppa stök och hotfull stämning:
Det har blivit allt vanligare att offentliga institutioner gör som badhuset i Avesta, och rekryterar representanter för minoritetsgrupper för att stävja stök och hotfull stämning. SVT rapporterade i veckan att biblioteket i Åmål vill anlita ”någon form av värdar som kan rekryteras bland invandrargrupper”, motsvarande de ”kulturlotsar” som finns på bibliotek i problemtyngda stadsdelar i Malmö. Orsaken är att biblioteket har fått problem av ett slag som vid det här laget är välkänt: Hotfulla gäng har tvingat biblioteket att minska öppettiderna, utrusta personalen med larm och anlita ordningsvakter. Ungdomar har bland annat hotat tjejer och måttat sparkar mot personalen.
I Borlänge har äldre män från somaliska PRO tidigare åkt med bussarna för att hålla ordning på aggressiva ungdomar. Sjukhus har anlitat ”språkresurser” av samma skäl.
På så vis görs ordningen i gemensamma rum beroende av grindvakter från andra kulturer. Ingen tycks reflektera över vad det vill säga att ungdomsgäng uppfattar en tillsägelse som mer legitim eller viktigare om den kommer från en ”kulturlots” ur samma etniska grupp, snarare än en svensk bibliotekarie. Eller vad det är som gör att äldre somaliska män anses äga en annan auktoritet än en svensk busschaufför.
Genom att anlita grindvakter utifrån etnisk, religiös eller klantillhörighet erkänner det svenska samhället strukturer som tidigare varit främmande för oss. Och man sanktionerar föreställningen att en svensk akutsjuksköterska kan behöva tolkas av en ”språkresurs” ur en annan kultursfär för att skyddas från hot och våld.
Svenska pensionärer tillhör bytesdjuren, precis som Zebrorna på prärien.
Vattenhålen motsvaras av bankomater, busshållplatser och butiker.
Tror jag kan komma på bättre saker än att vistas bland rovdjuren i onödan.
Om jag nu skulle lyckas bli pensionär, det ordet finns nog inte ens längre när jag blir så gammal.